OLA PERSSON
Ola Persson är klarinettist i Göteborg Wind Orchestra och har arbetat i orkestern i över 25 år.
Jag vill börja med att säga att mina föräldrar var underbara när det gällde mitt spirande musikintresse. Jag hade väldigt liten aning om musik under min uppväxt på en ö i norra skärgården. Det var mest lek, sol och kompisar som gällde för mig. Men så en dag berättade min kamrat Jan att något stort hade hänt i hans liv. Han hade fått en klarinett av sin far och han skulle få lektioner nästa år. Jag var oerhört imponerad! Jag fick provblåsa hans klarinett och lyckades klämma fram ett svagt och lite darrigt G och detta var för mig ett inträde i en ny värld.
Väl hemma vid köksbordet berättade jag för mina föräldrar om den stora upplevelsen med tonen G. Pappa funderade en liten stund lite och hämtade sedan sin gamla studentklarinett från vinden. Den var lite sprucken, munstycket lite skevt och det gjorde väldigt ont i tummen när jag försökte hålla den i rätt höjd. Men tonen G kunde jag. Jag lärde mig sedan fler toner på egen hand, envishet kan ju vara väl så fruktbart som begåvning.
När jag var nio år så kom det en riktig storstjärna på besök. Putte Wickman kom till vår lilla kommun med sin trio. Detta var omvälvande för mig. Han spelade som en gud och var fantastiskt rolig på scen och jag lyckades dessutom smyga in i hans loge i pausen för att stilla min nyfikenhet på hur en gud har det. Jag lär ha kommit därifrån springande, med andan i halsen och storögt berättat om att därinne hade han ”en stor låda med två klarinetter och flera munstycken i!”
”Vi musiker är lyckligt lottade som får lov att ge det vi förberett i gåva till en publik. Musik är en konstform som sker i stunden och sedan för evigt är borta! Det gör vårt jobb så speciellt.”
En annan tidig milstolpe för mig var att få spela Mozarts Klarinettkvintett i kyrkan. Jag var 14 år och min engagerade lärare satte ihop en stråkkvartett bestående av musiklärare. Jag fick spela hela verket och det lät ganska hyfsat tyckte jag själv.
PRAO fick jag dels göra på macken hemma en vecka, men den andra veckan fick jag komma till Göteborgs Konserthus! Jag fick sitta mellan klarinettisterna och lyssna och följa med i deras noter. Det var lite svårt för mig att förstå att man kunde spela allt som var noterat. De spelade ju alla noterna! Svagt, starkt, kort och långt precis som tonsättaren skrivit. Soloklarinettisten
Olle Schill gav mig lektioner och hjälpte mig på traven.
Musikhögskola, militärtjänstgöring i Arméns Musikpluton, två års studier i Chicago med världsklarinettisten Larry Combs som lärare. Förresten en härlig tid. Fyra killar delade ett radhus: En svensk klarinettist, en amerikansk psykologistudent, en datastudent från Venezuela och en juridikstudent från Spanien. Gissa om vi hade kul!
Väl hemma i Göteborg hade jag turen att få jobba med musik när jag fick jobb i Spårvägens Musikkår som orkestern hette på den tiden. Jag kom in i verksamheten just i skedet när man spelade på heltid så jag har tyvärr inget busskörkort…
Så en trettondagskonsert på Konserthuset i Göteborg när jag spelat ett av solona i Bolero påkallar man min uppmärksamhet.
– ”Ola, det är någon du bör träffa!” Där står Putte Wickman! Han som fick mig att fortsätta spela sträcker fram handen och säger ”Tack för ditt fina solo, det lät kanonbra!” Då hör jag mig själv med stort patos svara ”Nej, nej! Det är verkligen jag som bör tacka för allt du gjort för mig! För en sak ska du veta: Jag är verkligen din idol!”
Efter en lång och obekväm tystnad blir jag varse mitt klavertramp. Någon mumlar att jag kanske menade tvärtom… Putte skrattar bara och inser vidden av att jag förmodligen är den enda klarinettist i hela världen som presenterat sig som Putte Wickmans idol.
Men gud så roligt jag haft! Tänk alla underbara artister jag fått träffa och fått musicera med! Alla begåvade dirigenter och alla fina orkestrar jag fått spela med som gett mig så fin kunskap. Mina goda vänner och duktiga kollegor som jag träffar varje dag. Nu har jag jobbat 25 år i Göteborg Wind Orchestra och tycker bara bättre om det för varje dag som går. Vi musiker är lyckligt lottade som får lov att ge det vi förberett i gåva till en publik. Musik är en konstform som sker i stunden och sedan för evigt är borta! Det gör vårt jobb så speciellt.
Jag är väldigt glad och stolt att få vara en del av Göteborg Wind Orchestra!
/ Ola Persson